Kanonmat
Vi åker vidare. Jag är mitt i Uppland, någonstans utanför Tierp. Alla på bussen är arbetarklass och grabbarna pratar om bilar, bilkrascher på internet, boom, bang, djävla fart och "ska köpa moppe och trimma".
Och vart ska dom här herrarna ta vägen, tänker jag, vem behöver dom egentligen?
En amerikan som jag träffade för några veckor sedan pratade om vem som söker sig till USA:s armé. Jim, som amerikanen heter, berättade om olika grupper.
Vita och svarta arbetarpojkar, som blir soldater, de vi kallar kanonmat, och vita collegepojkar, som blir officerare och gör karriär. Men ingen normal vit medelklassmänniska söker sig egentligen dit. Varför inte?
"Det är ett skitjobb", säger Jim, "knark, våldtäkter, tortyr, tja, du fattar?"
"Jaha", säger jag, "men kanonmat, det trodde jag att dom civila var, framför allt kvinnor och barn?"
"Både och", säger Jim, "både och."
På bussen undrar jag: vem behöver dom här svenska killarna? Några får jobb, men det stora flertalet, vart ska dom gå när mamma stängt kakburken? Det finns ju tusentals sådana här killar som är runt sjutton, arton år och som inte lärt sig hur armar och ben fungerar tillsammans och därför stöter i allt och alla när dom ska fram.
Och det slår mig att dom är kanonmat.
När jag mönstrade för trettiofem år sedan sökte jag frivilligt till Kustjägarskolan och jag blev antagen. Någonting i deras tester slog fast att jag var lämplig att genomgå en utbildning, där syftet var att lyda order oavsett vad det handlar om. Vad hade jag för fel i huvudet som gjorde att jag ansågs lämplig? Eller var det en tillfällighet vem som togs ut? Om jag varit amerikan kanske jag hade varit med i något krig. Kanske dödat någon vid tillfälle. De flesta män gör ju trots allt som de blir tillsagda. Må det vara inom militären eller arbetslivet.
Och kanonmaten behövs fortfarande. Det finns ännu arbetsplatser som behöver folk, och man anställer i goda tider och man avskedar i dåliga tider och då går kanonmaten ned sig och dricker, slåss och tappar fotfästet. Unga svenska män har ju inte något Irak att åka till, så de får göra sig av med sina frustrationer här hemma. Bara de kommer ut och våldet mot kvinnor ökar, hör jag på nyheterna.
På den där bussen inser jag att det inte spelar någon större roll vad politiker har för sig, det är på oss människor ute i vardagen det hänger. Vi måste se varandra och bry oss om vad som händer runtomkring oss. Vi måste reagera och säga att vi behöver ett annat samhälle, som ser längre än till konsumtionshysteri, stadsjeepar och Melodifestivalen.
Gästtyckare: Lars Einar Engström
headhunter, konsult och författare
Hämtat från Stridsropet