Papplådor
Far och mor dog samma år, 1996, med knappt två månaders mellanrum, efter att ha levt tillsammans i 43 år. Far dog av cancer och mor av brustet hjärta, sa läkaren. Hjärtat brast när hon förstod att Far inte skulle komma tillbaka. Finns det fortfarande sådan stark kärlek därute bland människorna? Det låter lite gammalmodigt nu, i tider av konsumtion och sömnlösa nätter över fonder och räntorna på lånen.
Vi hann inte med fars urnsättning innan mor dog, så vi bestämde oss för att sätta ner båda urnorna samtidigt. Hur och var hämtar man en urna? Jag ringde begravningsentreprenören och han berättade att urnorna fanns vid kyrkan. ”Jag har ställt dom i ett av dom där uthusen.” Och vi for dit, min bror och jag, till ”ett av dom där uthusen”. En vaktmästare kom gående med en skottkärra och vi berättade att vi skulle hämta far och mor. ”Jaha”, sa vaktis, ”då står dom i uthuset, ska jag visa?” ”Tack”, sa jag, ”det vore snällt.” Vad skulle vi annars ha gjort? Runt i uthuset och letat själva? Inne i uthuset, på golvet, bredvid en röd Stiga gräsklippare, stod två lådor i wellpapp. ”Jajamensan”, sa vaktis, ”här står dom!” Brorsan och jag tittade på varandra och visste väl egentligen inte vad vi hade väntat oss, men kanske inte wellpapplådor.
Min bror tog far och jag tog mor och följde efter. Du undrar förstås hur vi kunde veta vem som var vem? Jo, det stod skrivet med röd tusch på papplådorna. Först hade dom skrivit fel, såg jag, för på den ena lådan hade någon strukit över Einar och sedan skrivit dit namnet Astrid. Framme vid bilen tittade jag på min bror. Bakluckan? ”Inte en chans”, sa brorsan, ”baksätet eller på golvet!” Vi tog ut de svarta urnorna ur papplådorna, urnorna liknande mors svarta syltburkar, dom som hon hade när hon bjöd oss på ugnspannkaka. Vi gav lådorna till vaktmästaren, som intresserat följde våra bestyr. Jag öppnade ena bakdörren och ställde försiktigt ner mor på golvet, då hör jag brorsans röst bakom mig: ”Tappa inte urnan, jag har ingen lust att dammsuga upp mor när jag kommer hem!”
Vi hämtade vår syster och körde upp till Söderhamn. Där stoppade vi ner våra föräldrar i den svarta, hårda oktoberjorden och vår syster läste högt ett stycke ur Bibeln. Jag lämnade mina föräldrar där uppe. Dom är borta nu, men jag kan när som helst se dom där wellpapplådorna och syltburkarna som dom låg i. Men jag kan också se mina föräldrar stå där hela och starka och vackra och levande och undrande, varför det skulle sluta som det gjorde. Bli stoppad i syltburk, en halvmeter ner i jorden, kan det vara något efter ett långt liv? Så jag förstår nu att det finns en annan plats, på ett annat ställe, där far och mor är tillsammans igen med sina hundar, Cama och Gruff. Vad har vi annars att hålla oss till?
Vinden for igenom björkarna där ute på kyrkogården och solen tittade fram. Det var en vacker dag och vi klev in i bilen och åkte därifrån. Och jag har slutat att åka upp till graven i Söderhamn, jag tror inte att dom finns vid den där stenen i dom där groparna. Jag tror att min far och mor är mycket närmare mig än så.
Lars Einar Engström
headhunter, konsult, författare